Jag ser sällan på skräckfilmer, köper inte riktigt illa gjorda monster som raglar omkring. Det som funkar bäst för mig är den mer psykologiska upplägget som gör att det kryper i nackskinnet.Många böcker med spökhistorier som vi har på biblioteken är rätt mesiga och förutsägbara, dessa dissas av barn som kommit upp i mellanstadieåldern. Men nu har jag läst en bok som jag tror kan funkar för dem, så till vida att de är vana läsare, för denna bok är skriven för ungdomar. Boken jag talar om heter En natt på Daemon Hall och är skriven av Andrew Nance.
Upplägget är inte helt unikt, men fungerar bra tycker jag. En författare, vid namn Ian Tremblin, som skriver skräckböcker har inbjudit ungdomar till en tävling där de ska skriva sin bästa skräckhistoria och skicka in den till honom. Priset är att få sin berättelse publicerad i den skräckbokserie Makabra mästerverk som Tremblin ger ut. Han har nu funnit fem finalister som alla ska komma till och spendera en natt på Daemon Hall, även kallat Huset på Slaktarkullen. Här ska de läsa upp sina historier för varandra för att Tremblin ska avgöra vinnaren utifrån både deras författarskap och berättarteknik. De är alla fria att lämna huset när de vill, men då förlorar de också chansen att vinna.
I inbjudningsbrevet får de fem finalisterna reda på att de inte får ha med sig något förutom en sovsäck. Ficklampor, kameror, mobiltelefoner, mp3-spelare och andra former av inspelningsutrustning är förbjudet att ta med sig.
Brevet från Tremblin avslutas med:
Jag har bifogat ett avtal i vilket jag frånsäger mig allt ansvar i händelse av död, skada, demonisk besatthet eller paranormal påverkan. Låt en målsman skriva på avtalet och skicka det sedan tillbaka till mig så fort som möjligt.
Detta är något borde tas på allvar.
De fem ungdomarna anländer till det stora huset. De möter den märklige Tremblin och de börjar läsa upp sina berättelser en efter en och efter varje avslutad berättelse släcker de ett av de nio stearinljusen som är deras enda ljuskälla. Och snart börjar ungdomarna försvinna en efter en efter en ramsa i stil med Agatha Christie:
Fem små finalister stod skrämda vid en port. En försvann ner i ett hål, sen var de fyra fort.
Fyra små finalister undrade vad som skulle ske. En drogs ut i mörkan natt, sen var de bara tre.
Tre små finalister ville ut på böljan blå. En fick gå på plankan, sen var de bara två.
Två små finalister skulle fly sin väg. En bröt nacken i ett fall och kvar var bara en.
Den sista finalisten trodde vinsten nu var klar. Men stackarn blev visst galen – och så var det ingen kvar.
Idén med att använda sig av en ramberättelse vari man placeras flera berättelser i är inte nytt, men utförs på ett snyggt sätt. Alla berättelser är väldigt olika varandra vilket väcker nyfikenhet om hur nästa är upplagd. En är faktiskt utformad som en dikt medan en annan som ett chatrum. Känns modernt och verkligt.
/Gunilla
