Läste ut Ibland bara måste man av David Levithan i helgen. Och den handlar om kärlek. Och om hur fantastisk den är. Och hemsk. Och om hur lyckliga vi blir av den. Och osäkra. Och rädda.
Huvudpersonen Paul går på gymnasiet och kämpar med alla komplikationer i sitt liv. Kompisen Joni har övergett gänget för att hänga med sin odräglige nye pojkvän och Pauls andra kompis Tony har fått besöksförbud av sina homofoba och stränga föräldrar. Som om inte detta räckte dyker Noah upp. Han har de vackraste ögonen Paul någonsin sett. Dessutom målar han musik och fotograferar och har det häftigaste, mest kreativa rum som Paul varit i. Kärlek uppstår men så råkar Paul kyssa sitt ex Kyle i skolan. Samtidigt är han ansvarig för Glada änkans fest och måste hålla reda på festkommitténs alla medlemmar och deras olika idéer angående festen.
Det är en enda soppa, men en rolig, glad, rörande och mycket romantisk soppa. Det är även befriande att läsa en bok med en homosexuell huvudperson som inte är ångestladdad och fylld med komma-ut-problem. I den här bokens skola råder tvärtom en overkligt tolerant och accepterande miljö nästan hela tiden. Vad sägs t.ex. om att skolans kvartsback i amerikansk fotboll dessutom är dragqueen? Nu är det ju inte såhär enkelt för alla i verkligheten men boken bjuder på en stunds trevlig verklighetsflykt. Att kärlek är komplicerade grejer däremot, det kan vi nog alla skriva under på.
/H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar