Same old, same old

Ok, av de 11 personer som svarat på enkäten här brevid så föredrar de flesta, dvs 4 personer, att läsa om kärlek/relationer. Vad bra då att jag tänkte tipsa om en bok som handlar om just detta.
Nick Hornby har för första gången kommit ut med en renodlad ungdomsroman, Slam. Renodlad säger jag eftersom Slam specifikt vänder sig till en tonårig publik (i första hand). Jag tycker dock att de romaner jag läst av honom tidigare, och som är sk vuxenromaner, faktiskt gränsar till ungdomsromaner. Hans böcker handlar ofta (alltid? har inte läst alla) om män som har svårt att handskas med vuxenlivet. Dessa män beklagar sig över sina liv, sina krävande flickvänner, sin brist på frihet och så önskar de, åtminstone indirekt, att de fortfarande vore 15 år.
I Slam är huvudpersonen faktiskt 15 år. Han heter Sam och bor tillsammans med sin unga mamma i en lägenhet. Pappan finns med i periferin och på fritiden ägnar sig Sam helst åt att skejta, gärna tillsammans med sina kompisar. Hans stora idol, skejtaren Tony Hawk, hänger som en affisch på väggen och med denna affisch pratar Sam, om livet och om annat han behöver få råd om. Och Tony Hawk svarar. Eller, det är snarare så att Sam har läst Tony Hawks självbiografi Hawk- Occupation: Skateboarder sådär en 50 gånger och varje gång han behöver ett råd så kommer något citat från boken fram i hans huvud som ett svar på frågan. Ibland passar citatet bra och ibland inte alls lika bra (detta är riktigt roligt ibland).
Sen så händer det saker. Sams liv "drabbas" av något stort och oväntat (jag säger inte vad för att inte sabba läsningen för någon men jag kan säga att det som händer Sam händer en hel del andra romankaraktärer just nu, en trend inom ungdomslitteraturen skulle man kunna säga, så det säger jag).
Hornbys stil är sig lik. Huvudpersonen vänder sig direkt till läsaren i ett rättframt och enkelt språk och vi som läser förväntas komma Sam nära, förstå honom och nicka förstående under hela läsningens gång. Populärkulturella referenser finns det även i den här boken även om låttitlar bytts ut mot Tony Hawk-citat.
Jag vet inte. I den här boken är huvudpersonen 15 år och jag har lättare att köpa hans ångest och rädsla (feghet?). Men, det är ju alltid såhär i Hornbys böcker. Kvinnorna är vuxna och ansvarstagande och männen är små rädda pojkar som vägrar ta tag i det som de borde ta tag i. Och så ska man som läsare sympatisera med dom, männen/killarna! Är det bara jag som inte finner detta speciellt charmigt? Jo, jag har humor och visst känner även jag som vuxen att det ibland vore skönt att vara ung igen, slippa ansvar och "vuxenbekymmer" men please! Så länge vi uppfostrar våra pojkar och flickor olika så kommer Hornby-mönstret aldrig att förändras. Tjejer vet redan i 3-årsåldern att de förväntas vara duktiga, hjälpa till och ta hand om andra personer i deras närhet. Pojkar däremot uppmuntras till att ha kul, busa och ta vara på sin fritid. Det fnittras över pojkars busighet och det skakas på huvudet: "Boys will be boys" och allt sånt. Inte konstigt att många killar sedan freakar ut när de helt plötsligt förväntas ta tag i allvarliga och ansvarsfyllda uppgifter och bli vuxna. Nej, Hornby-mannen är inte alls charmig i min värld.
Boken är dock läsvärd och inte minst i en skolklass. Den inbjuder till en hel del diskussioner.
/Helena