När jag var sisådär 11-12 år gammal fick jag ett boktips av min faster Karin, bibliotekarie på Stehags bibliotek – De trennes bok, av Lloyd Alexander (jag minns att jag inte riktigt kunde få klart för mig om det verkligen var Lloyd som var hans förnamn - Alexander lät mera rimligt i mina öron). Temat för en av vårens bokfika-träffar på Nynäshamns bibliotek var Merlin och Kung Arthur, och eftersom både Arthursagan och Alexanders böcker har rötter i keltisk mytologi har jag nu läst om de första delarna i Alexanders krönika om landet Prydain. Fantasyböcker kan ibland vara ganska högtravande i stilen, men som jag minns dem var Alexanders böcker inte bara rejält spännande utan dessutom roliga. Tydligen har jag samma humor nu, för jag skrattar fortfarande åt andre grisvaktare Taran av Caer Dallben och hans vänner. Inte minst åt barden Fflewdur Flam, vars harpsträngar brister varenda gång han lockas att krydda historierna om sina hjältedåd lite för mycket. Den matfixerade varelsen Gurgi påminner i sin tur mest om ett vandrande fågelbo, och den vasstungade prinsessan Eilonwy drar sig inte för att ta ner Taran på jorden när hans lätt fåniga drömmar om hjältemod och ära blir alltför påfrestande. 1985 gav Disney ut filmen Taran och den magiska kitteln, baserad på bokseriens två första delar, och enligt uppgift en av väldigt få tecknade Disneyfilmer som visar blod. Konstigt nog har jag själv inte sett den, men Alexander lär inte ha varit särskilt nöjd med resultatet. Mitt råd blir alltså: strunta i den kassa Disney-filmatiseringen och läs böckerna istället. Tack för tipset, Karin!
/Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar