I Tim Davys roman Amberville är huvudpersonerna mjukdjur. Det är nallar och kaniner och katter. Förvånansvärt fort vänjs jag vid tanken av att det som händer på sidorna jag läser utförs och sägs av små ludna, och i mitt huvud ganska söta, mjukisdjur.Amberville är trots detta inte någon barnbok utan en sk "vuxenbok" som dock kan läsas av läsvana ungdomar som vill läsa något lite annorlunda.
I Ambervilles undre värld är det Nicholas Duva som härskar. Han är övertygad om att det finns en Dödslista, en lista där man kan läsa vilka djur som snart ska dö. Duva tror dessutom att hans namn står på den senaste listan och vill att namnet ska raderas. Han kontaktar Eric Björn och mer eller mindre tvingar honom att hitta listan och stryka Duvas namn.
Eric Björn har ett tveksamt förflutet och drar sig inte för att utsätta sig för farliga uppdrag. Han samlar ihop sitt gamla gäng och tillsammans ger de sig ut på det farliga uppdraget.
Boken hamnar i deckargenren men innehåller även filosofiska passager där ondska och godhet diskuteras. Bitvis tyckte jag att boken var underhållande med någon oväntad vändning och med den originella inramningen men jag har några invändningar. Tonen är rätt grabbig, kvinnorna (eller honorna) är antingen fula och elaka eller vackra och mystiska. Den väna Emma Kanin som har en stor roll i berättelsen beskrivs ofta som vacker, hon lägger ofta huvudet på sned och tittar med stora ögon. Däremot har hon få repliker och förblir en symbol i stället för att bli en egen karaktär. Sånt blir jag riktigt trött på!
Läs Amberville om du gillar deckare och vill ha en annorlunda sådan. Boken ingår i en planerad kvartett.
P.S Jo, jag tyckte att det var rätt kul att mjukdjurens Gud heter Magnus. Jo, jag vet att Magnus betyder "den store" så jag fattar kopplingen. Men ändå, Magnus. Jag tycker det är roligt.
/Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar