Jaha, så var den här på biblioteket då. 17 oktober kom kent ut med sin senaste skiva, Tillbaka till samtiden. Och, som det brukar vara när det gäller kent så har några längtat ihjäl sig medan andra ännu en gång förberett sig inför den traditionella sågningen av bandet. Det brukar ju vara så med kent, ett band att älska eller hata, svart eller vitt.Mitt personliga förhållande till kent är ganska avsvalnat nu men en gång var jag en av dom som ivrigt väntade på nästa singel och nästa skiva. Någonstans kring Vapen och ammunition slutade jag med det, det hela kändes inte angeläget längre.
Jag lyssnade dock på nya skivan i helgen och konstaterar att det mesta är sig likt. Detta menar jag på ett positivt sätt. Jocke Bergs texter är som dom ska vara, referenserna och de märkliga metaforerna finns där. Det är poetiskt och högtravande och ibland bara obegripligt, men så har det alltid varit och det är så det ska vara (ursäkta den oplanerade låtreferensen). Låtarna är melankoliska och ger en känslan av att vara ute och promenera i regnet en mörk natt. Men, jag anser att den tidigare ilskan och det nattsvarta är utbytt mot medelålderns desillusionerade kompakta gråhet. Bandmedlemarna har trots allt hunnit fylla 37 år, man orkar väl inte skrika sig hes på tonårsvis hela livet.
Favoritlåten blir öppningsspåret Elefanter . Den har allt, t.o.m "robotröst" i körpartiet. Finfint.
Låna gärna skivan på biblioteket. Gillar du inte kent? Nähä, men då kan du ju i stället låna några av våra andra skivor: Neverstore, José González, Hives, Jens Lekman, Maps...
Har du förslag på skivinköp? Ja, Babbelfisken tar emot sådana.
/H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar