Inger Edelfeldt har skrivit De ovanligaste barnen i världen tillsammans med Emma Adbåge som illustrerat. Boken pekar på vad som är vanligt och ovanligt i samhället samtidigt som de tar upp frågan om hur mycket barn styrs av sina föräldrar och sen känner behov av att revoltera. Men de berör även att man aldrig kan känna till folks bakgrund när man möter dem som vuxna.Vi får först möta Mamman och Pappan innan de träffat varandra. De är båda ovanliga och vill inte bli tillsammans med någon som är för vanlig. När de möter varandra blir de genast kära och bestämmer sig för att allt de tar för sig måste vara så ovanligt det bara går. De får tvillingar, en pojke och en flicka, och bestämmer att dessa barn bara ska få göra ovanliga saker. När de skulle bestämma namn hade de många funderingar, då barnen inte får heta något som någon annan redan heter. De landar till slut med Duddwig till pojken och Bamseflor till flickan, mycket nöjda med sitt beslut. Barnen gick inte på dagis eller i skola som andra barn utan hade speciella barnvakter och guvernanter, de får de konstigaste husdjuren och semestrar endast på märkliga ställen.
Men barnen börjar bli nyfikna på den vanliga världen, men det vågar de inte berätta för sina föräldrar. Flickan drömmer om att byta namn till Anna och öppna en korvkiosk, och pojken ville heta Mats och bli tjänsteman på Skatteverket. De två skulle umgås och bara se vanliga program på TV:n och bara äta vanlig mat. Och så blev det. De ändrade om allt som föräldrarna skapat för att bli som alla andra, men föräldrarna tyckte ändå att de hade de ovanligaste barnen i världen ändå.
Jag har lite svårt för Emma Adbåges kantiga bilder, de faller mig inte riktigt i smaken, men de är ändå intressanta att titta på. Något som märks tydligt på barnen som små är att de aldrig är riktigt lyckliga. De ser näst intill sura ut. Jag börjar undra vilka barn de är som egentligast är gladast. De som får en vanlig uppfostran eller en ovanlig?
/Gunilla
/Gunilla
4 kommentarer:
Hej, tycker att det låter som en lite skum historia, är det någon sorts drift med kulturellt intelektuellas önskan om deras försök till att fosta idividualister? Och så blev det bara en tummetott....?
Nu är jag ute på hal is känner jag.
Signe
Hej Signe! Ja, det blir kanske inte alltid som man tänkt sig. Det är nog inte alltid så lätt att uppfostra barn. Dessa föräldrar ville antagligen bara sina barns bästa, men istället fann barnen att gräset var grönare på andra sidan. Något som inte framkommer i boken är hur barnen såg på sina föräldrar när de själva vuxit upp. Det hade jag tyckt varit intressant att få ta del av.
/Gunilla
Det har jag tagit del av, och det var inte så jätteroligt, hmmm.
Signe
Är inte helt förtjust i den här boken, idén fascinerar mig men ändå är det något som tar emot. Har läst en jättefin bok just i dagarna som heter tyranno, handlar om Sarah som går på dagis och en morgon vaknar med Tyranno som är en tyrannosaurus och som bara Sarah kan se. Tyranno ställer till det för Saarah under dagen både hemma och på dagis ocg Sarah får mycket skäll. Det finns ett klart genustänk i text och bilder, ändå är det inget moraliserande utan historien bärs av det roliga innehållet. Hoppas ni recenserar Tyranno snart.
Skicka en kommentar