Kommer temat med osäkra, missnöjda och frustrerade tonåringar någonsin att bli inaktuellt? Nej, självklart inte. Tonårens plågor, upplevda av väldigt många, dock inte av alla, är ganska så allmänmänskliga i vår del av världen. En som upplever dessa plågor är Amanda, i Slangbellevinnaren Punkindustriell hårdrockare med attityd, av Louise Halvardsson.
I boken får vi följa Amanda under hennes gymnasietid, från höstterminen 1998 till vårterminen 2001 då hon tar studenten och är fri att kastas ut i världen.
Amanda är missnöjd med mycket hos sig själv: hon har mjäll, små bröst, håriga ben och armar och så tänker hon alldeles för mycket på vad hon borde och inte borde äta. Hon älskar Guns'n'Roses (vet dagens 15-åringar ens vilka dom är?) och vill helst av allt vara någon bättre, mer intressant människa. Hennes gamla bästis Erika umgås numera med Josefin, den populära och snygga, och Amanda hänger gärna med esteterna och hårdrockarna, med den äldre Kim och nya kompisen Marie, med den i drömmarna perfekte Danny Demon. Amanda försöker fly tristessen genom misslyckade fyllor och ofta lika misslyckade försök till hångel och sex. Ibland dyker kärleken upp. Eller, gör den det? Hur ska man veta vad som är vad och vad man ska göra med det när allt är komplicerat och när man inte vet vad man vill.
Jag unnar Louise Halvardsson sitt pris. Det är en bra debut som engagerar, trots att ämnet, som sagt, har malts om och om igen ett antal gånger. Igenkänningsfaktorn är hög, språket är rappt och detaljen med de personliga breven och tankarna kring hur olika typer av hål kan uppstå i livet är bra. Man känner med Amanda. Ibland är man Amanda och man vet hur hon känner sig. Man vill trösta och skälla ut henne på samma gång. Man bryr sig. Och att bry sig är bra. Läs boken du med!
/Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar