I en klass för sig av Curtis Sittenfeld

Den klart bästa boken i min internatskolehög var I en klass för sig, av Curtis Sittenfeld. Detta var verkligen en Helena-bok, den var bra från första till sista sidan. Åh, den här måste ni läsa, om ni inte redan hunnit göra det (boken kom ut på svenska för ett par år sedan).

Boken handlar om Lee Fiora, som är 14 år när vi först får stifta bekantskap med henne. Hon har övertalat sina föräldrar att låta henne åka iväg för att bo och studera på internatskolan Ault. Förförd av bilderna i skolans broschyr och av den romantiska bilden av internatskolor i allmänhet (vem drömde inte om att gå på internatskola i sin ungdom?) söker hon in, och med hjälp av ett stipendium får hon möjlighet att förverkliga sin dröm. Tyvärr så blir det inte precis som Lee hade tänkt sig. På skolan känner hon sig snart utanför och hon påminns ständigt om att hon inte är som de flesta andra på skolan. De flesta eleverna är rika och även om ämnet aldrig tas upp så spelar pengar och klass alltid roll på Ault, även om varken lärare eller elever pratar högt om pengar.

Lee är en tjej som observerar sin omgivning och som funderar över precis allting absolut hela tiden. Hon tänker en aning för mycket bara, och detta gör att hon blir osäker och alldeles för självmedveten. Detta gör att hon missar en hel del chanser, så fort hon kan tänkas komma nära någon så sluter hon sig inom sig själv och stor del av sin tillvaro tillbringar Lee ensam med sina tankar. Lee vill betyda något för någon och blir själv fascinerad/kär/nyfiken på en hel del av sina skolkamrater, tyvärr ofta på ett obesvarat sätt.

Författaren Curtis Sittenfeld uttrycker Lees tankar på ett precist och snyggt sätt. Berättelsen tas upp i återblickar av berättaren Lee som när hon berättar har blivit äldre, har jobb och har gått vidare i livet. Det är det som är så intressant med boken. Tonåriga Lee känns verklig och sårbar på ett smärtsamt äkta sätt, samtidigt som man som läsare får små glimtar in i hennes vuxna nutid, vilket gör att berättelsen inte enbart handlar om tonårigt självcentrerat ältande utan om en djup inblick i en persons liv i den mest händelserika men också mest osäkra och läskiga perioden, tonåren.Språket i boken är mycket bra (bra översättning) och de olika längre avsnitten avslutas ofta med korta men åh, så fina och känsloladdade meningar som säger allt och känns i hela kroppen.

Vill du läsa en fin uppväxtsskildring i internatmiljö så måste du läsa I en klass för sig. Du kommer inte att ångra dig.

Nu tar jag semester. Vila, familj, familjens katter och hund, god mat, böcker...Mmmm

/Helena