2006 debuterade då 19-åriga Faïza Guène med Kiffe kiffe i morgon, som jag bloggat om här. I april i år kom hennes uppföljare ut, Drömmar för dårar.Ännu en gång får vi följa med ut till de franska förorterna och den här gången är det den 24-åriga Alhème som är vår guide (förra gången var det 15-åriga Doria). Ahlème och hennes bror hamnade i Frankrike efter en hemsk attack mot deras hemby i Algeriet, en attack som kostade deras mamma livet. Alhème får dra ett tungt lass hemma. Hennes pappa är inkapabel att klara sig på egen hand efter en olycka där han skadade huvudet och Alhèmes yngre bror umgås med "fel" sorts människor och dras in i diverse olagliga verksamheter. Det blir både turer till polisen och samtal med kvarterets läskiga värstingar för Alhèmes del.
Jag uppfattar Alhème som en ganska ensam tjej, ensam med sitt slit men också ensam med många av sina tankar. Hon har två vänner, men dessa är strängt upptagna av sina pojkvänner och allt vad tvåsamheten innebär. Vännerna försöker ibland para ihop Alhème med olika killar men det blir aldrig något bra av det hela. Tröst och stöd får Alhème hos den moderliga grannen Tantie Mariatou, där hon tillbringar en del tid. En annan tröst för Alhème blir Café des Histoires, ett kafé som blir den enda platsen där hon kan vara för sig själv och slippa ta ansvar för andra människor för en stund. Där sitter hon och skriver och pratar med den trevliga servitrisen Josiane. På caféet flyr Alhème sin vanliga värld, hon hittar t.o.m. på ett helt annat namn åt sig själv.
Boken blandar, precis som den första, galghumor med samhällskritik. Alhème kämpar på med olika ströjobb och är ständigt påmind om att hon inte fullt ut är accepterad i Frankrike. Uppehållstillståndet måste förnyas med jämna mellanrum och Alhème drömmer om ett permanent medborgarskap samtidigt som hon minns sin barndoms by i Algeriet med en blandning av nostalgi och skräck.
Faïza Guènes böcker påminner om varandra men ändå inte. Miljön är densamma, blandningen av humor och allvar är densamma. Kanske att jag tyckte att debuten var lite bättre, då kändes Guènes stil uppfriskande. Uppföljaren är just en uppföljare på ungefär samma tema, samtidigt som den är lite allvarligare och ger oss några nya inblickar. Well, läs gärna båda böckerna och se vad du tycker.
/Helena
2 kommentarer:
Hej Helena,
önskar också läsa denna, även om den inte är lika bra som hennes första. -en ung tjej som skriver, kan bli lite lika inna man hittar nya intriger, eller?
Signe
Jag tror inte det har att göra med att det är en ung tjej som skriver (antar att du syftar på hennes ålder här och inte könet). Jag tror mest att hon sett att det funkat bra att skriva om sig själv och den livssituation och miljö som hon befinner sig i, något som många författare gör. Jag hoppas dock att hon till nästa roman börjar se sig omkring lite och tar sig ifrån, eller åtminstone varierar, sitt numera välbeprövade recept.
/H
Skicka en kommentar