Karin Karlsson är en ovanlig mellanstadielärare. Hon hatar nämligen barn. Nä, det är inte så att hon ibland kan ha svårt för barn, irritera sig och sucka lite, nä nä. Karin Karlsson HATAR barn och lever för att göra deras liv så förfärligt som möjligt. Genom att prata med väldigt snäll röst, lägga huvudet på sned och le kan hon på ett lömskt sätt utsätta sina elever för pinsamma och jobbiga situationer som gör att de blir retade och utskrattade.
En dag börjar tre nya barn i klassen: Dimitris, Sofia och Harald, vilket ger Karin tre nya offer att bryta ner. Till en början går det bra, hon hittar barnens svaga punkter och trycker till. Men när det verkar som att hon lyckats med sin plan så vänder saker och ting.
Jag är lite kluven till den här boken. Delvis är den intressant i sitt inte så typiska ämnesval, den grymma läraren är verkligen ondskefull och beräknande som vore hon en psykopat i en deckare. Men det är just hennes och de andra karaktärernas porträtt som jag irriterar mig på en smula. Allt är svart eller vitt och deras personer känns en aning onyanserade. Jag vet inte, jag saknar komplexiteten i Petter Lidbecks tidigare böcker, där just karaktärerna ofta byggts upp på spännande sätt. Här undrar jag till slut vad författarens tanke har varit med boken. Slutet kommer plötsligt och allt ordnas upp på ett lite för enkelt sätt (vill inte spoila läsningen för någon men liknande slut har vi sett i många många amerikanska high school-filmer). Kanske läste jag boken vid fel tillfälle eller så är det något annat. Boken lever tyvärr inte upp till mina förväntningar. Någon som läst och som tycker annorlunda?
/Helena
5 kommentarer:
Håller med om att den var lite platt i beskrivningen av personerna. Historien kändes väldigt kort. Hade gärna låtit Lidbeck utveckla den mer. Men gillade den ändå. Tyckte det var underbart att läsa om en helt igenom elak fröken! Man fick tillfälle att skratta åt sånt som man egentligen tycker är jättehemskt... Det kan behövas efter alla miserabla förhållanden man läser om i andra böcker - som man inte kan skratta åt. Känns som en bra bok att sätta i händerna på killar o tjejer i 4-5:an som inte läst så mycket innan.
Hej Ann-Sofie! Tack för kommentaren. Jag håller med om att det var roligt med ett annorlunda lärarporträtt. Det var ju faktiskt denna hemska lärare som var behållningen med boken. Men, det jag undrar är vad författaren vill ha sagt med att porträttera en sådan figur. Ska det ses som en sedelärande saga t.ex? Eller är det bara tänkt att vara kul? Nä, jag vet inte. Petter Lidbecks tidigare böcker är mycket bättre men visst kommer (förmodligen)även den här boken att uppskattas av barn på mellanstadiet, precis som du skriver.
/Helena
Håller med dig. Jag älskar Petter Lidbecks böcker men den här verkar vara som ett experiment. Jag har en känsla att kritikerna inte vågar skriva något negativt om hans böcker. Det tror jag inte i alla fall. Den här boken känns för mig att vara skriven för vuxna, inte för barn. Ja, ja, undrar, hur barn uppfattar den.
Karaktererna påminner lite om pensionererna I elfte timmen.
Den magiska kepsen är mycket-mycket bättre.
Petter, ta inte illa upp, om du läser detta!!! För mig är det roligt att det kommer ut så många "annorlunda" böcker i Sverige. Så experimentera gärna!
Melissa
Nä, jag tycker inte heller att Petter Lidbeck bör ta illa upp. Han skriver mycket bra och några av hans böcker är ganska så briljanta (ÄLSKAR tex Anna Larssons hemliga dagbok, 3-tjejer-serien och ovan nämnda Den magiska kepsen). Jag är inte heller så förtjust i pensionärsserien men böckerna lånas bra av den tänkta målgruppen (9-12) här på bibblan, särskilt ivrigt lånas dom av en ung kille. Och visst är det alltid kul med annorlunda teman i böcker, Melissa, även om det inte alltid funkar på en själv.Tur att man kan ha olika smak, eller hur?
/Helena
Skicka en kommentar