Charmig ny dagbok, jag menar loggbok.

Tycker du om att läsa böcker som är utformade som dagböcker? Då tycker jag du ska prova att läsa Dagbok för alla mina fans, av Jeff Kinney.

Denna dagbok, eller loggbok, som Greg hellre kallar den, handlar om Greg som går i mellanstadiet. I en bok han fått av sin mamma skriver han ner alla viktiga tankar om vad som händer hemma och på skolan. Greg har en hel del att fundera över. Han känner att han borde bli coolare nu när han blivit lite äldre. Då hjälper det inte att bästa kompisens pinsamma beteende ibland ställer sig i vägen för Gregs coola planer. Att dessutom ha två hopplösa bröder, lika hopplösa föräldrar och en helskum grannpojke gör inte saken bättre.

Bokens layout gör att det ser ut som om texten vore skriven i ett randigt collegieblock och det finns en massa roliga svartvita bilder som illustrerar vad som händer. Boken är kul och träffsäker, även om Gregs vardag är väldigt amerikansk. Det firas Halloween, det är uttagningar till skolans musikal, man pratar om year books, cheerleaders och skolpoliser. Men, vi är ju vana vid att se allt detta i amerikanska filmer och TV-serier så det är inte svårt att följa med i handlingen.

Jag tyckte detta var en riktigt rolig bok. Jag gillar blandningen av serie och "vanlig" bok och jag tror att den kommer att uppskattas av 9-12åringar som vill ha något roligt och lättsamt att läsa. Alla Bert-fans får kanske här en ny favorit.

/Helena

Mysko spänning om mänskligt och omänskligt

Författaren Kevin Brooks brukar dras upp i sammanhang då man nämner "böcker att sätta i händerna på läsovilliga ungdomar". Brooks skriver lättsamt om spännande ämnen som jag kan tänka mig lockar till läsning. Själv hade jag bara läst hans lättlästa serie om detektiven Johnny Delgado innan jag gav mig på hans senaste ungdomsroman på svenska, Jagad.

Här händer det konstiga saker. Robert ska in på ett enkelt kirurgiskt ingrepp och vaknar plötsligt på operationsbordet av att han hör röster omkring sig. Han är bedövad och uppfattar bara bitar av det som sägs men han hör att läkarna omkring honom pratar om att de ser plastbitar och metall inne i Roberts mage. Vad är nu detta? Hur kan en människa fungera som vanligt med magen full av främmande föremål? Det kanske betyder att Robert inte är en riktig människa. Eller?

Frågetecknen är många i den här boken. För att få klarhet i sitt liv smiter Robert från sjukhuset och ger sig ut efter sanningen tillsammans med en snygg ung tjej från hans förflutna.

Det här var inte en Helena-bok, jag tyckte inte så mycket om den, men boken tar upp några viktiga saker, tex frågan om vad som gör en människa mänsklig. Robert kan känna smärta, kärlek och sorg. Gör detta honom mänsklig trots att han inte ser ut som en människa inuti?

För dig som gillar spänning, klurigheter och enkelt rakt tempo.

/Helena

Boktips- Marian Keys

Hej! Såhär när sensommaren har satt igång har jag och en kompis fått sommarjobb i 3 veckor på nynäshamns bibliotek. Vår främsta uppgift är att ta hand om Alfonsutställningen i konsthallen men det är inte alltid det är så många besökare att ta emot och instruera. Då kan man t.ex blogga istället, som jag gör nu. När jag ändå är i gång kan jag passa på att tipsa om några böcker som är aktuella nu. Ni har väll inte missat Marian Keys serie om Walsh-systrarna? Varje bok handlar om en av systrarna. Nyligen kom boken "Är det någon där?" ut (orginaltitel: "Anybody out there?"), och denna gång får vi träffa den näst yngsta systern Anna som tillfälligt bor hemma hos sina föräldrar i Dublin. I allas ögon är hon ett vrak där hon ligger helt omskakad och nedbruten efter en hemsk händelse... Boken är fylld av känslor och då och då får man till ett skratt och ibland lite gråt. Andra böcker i serien är "En oväntad semester" ( org.titel: "Rachels holyday") som handlar om den tredje systern Walsh som tvingas in på rehabeliteringshem för att bli kvitt sitt drogmissbruk. En känslosamt omvälvande men samtidigt humoristisk skildring av livet som drogmissbrukare. "Vattenmelonen" är Marian Keys debutroman och antagligen den mest kända. Denna handlar om den äldsta systern Claire som blir lämnad av sin man samma dag som hon föder hans barn. Denna bok är skriven på ett humoristiskt sätt som gör att det inte blir alltför demprimerande och med inslag av romantik.

Dessa böcker har jag läst och jag tycker verkligen om dem allihop. Det finns även en till som handlar om den näst äldsta systern Maragret, "Änglar", men den har jag inte läst ännu. Jag väntar även med spänning på boken om den yngsta systern Helen. Dessa böcker rekommenderar jag stark och själv anser jag att de passar folk i åldrarna 16+.

Ha en fortsatt trevlig sommar! // Mimmi

Inte en gullig nalle så långt ögat når

Den här snygga och annorlunda ABC-boken kommer vi snart att ha på biblioteket. Den är på engelska och heter The Dangerous Alphabet. Författaren heter Neil Gaiman (skriver bl.a. fantasy) och bilderna är gjorda av Gris Grimbly.

ABC-böcker finns i alla möjliga varianter, traditionella och nyskapande, moderna och även helt obegripliga. Det här är en som utspelar sig bland pirater och monster under stadens gator. Två docklika barn (samt deras gasell, tänk att ha en gasell som husdjur!) smiter hemifrån med en skattkarta i handen och hamnar i farligheter. Rimmen på bokstäverna är läskiga men ännu kusligare är bilderna som kanske inte passar de allra allra yngsta och lättskrämda. Är man dock ett barn (eller vuxen) som fascineras av förtjusande detaljrika bilder av den mörka sidan så tycker man om den här boken. Underbart scarry!

/Helena

Drömmar för dårar, av Faïza Guène

2006 debuterade då 19-åriga Faïza Guène med Kiffe kiffe i morgon, som jag bloggat om här. I april i år kom hennes uppföljare ut, Drömmar för dårar.

Ännu en gång får vi följa med ut till de franska förorterna och den här gången är det den 24-åriga Alhème som är vår guide (förra gången var det 15-åriga Doria). Ahlème och hennes bror hamnade i Frankrike efter en hemsk attack mot deras hemby i Algeriet, en attack som kostade deras mamma livet. Alhème får dra ett tungt lass hemma. Hennes pappa är inkapabel att klara sig på egen hand efter en olycka där han skadade huvudet och Alhèmes yngre bror umgås med "fel" sorts människor och dras in i diverse olagliga verksamheter. Det blir både turer till polisen och samtal med kvarterets läskiga värstingar för Alhèmes del.

Jag uppfattar Alhème som en ganska ensam tjej, ensam med sitt slit men också ensam med många av sina tankar. Hon har två vänner, men dessa är strängt upptagna av sina pojkvänner och allt vad tvåsamheten innebär. Vännerna försöker ibland para ihop Alhème med olika killar men det blir aldrig något bra av det hela. Tröst och stöd får Alhème hos den moderliga grannen Tantie Mariatou, där hon tillbringar en del tid. En annan tröst för Alhème blir Café des Histoires, ett kafé som blir den enda platsen där hon kan vara för sig själv och slippa ta ansvar för andra människor för en stund. Där sitter hon och skriver och pratar med den trevliga servitrisen Josiane. På caféet flyr Alhème sin vanliga värld, hon hittar t.o.m. på ett helt annat namn åt sig själv.

Boken blandar, precis som den första, galghumor med samhällskritik. Alhème kämpar på med olika ströjobb och är ständigt påmind om att hon inte fullt ut är accepterad i Frankrike. Uppehållstillståndet måste förnyas med jämna mellanrum och Alhème drömmer om ett permanent medborgarskap samtidigt som hon minns sin barndoms by i Algeriet med en blandning av nostalgi och skräck.

Faïza Guènes böcker påminner om varandra men ändå inte. Miljön är densamma, blandningen av humor och allvar är densamma. Kanske att jag tyckte att debuten var lite bättre, då kändes Guènes stil uppfriskande. Uppföljaren är just en uppföljare på ungefär samma tema, samtidigt som den är lite allvarligare och ger oss några nya inblickar. Well, läs gärna båda böckerna och se vad du tycker.
/Helena

Hemligheter och pinsamheter

Hemligheter och pinsamheter heter Eva Sussos nya serie för 11-14åringar, typ. Serien handlar om tre kompisar som går i sjuan, Diana, Maja och Anisa (Nisse), vars vänskapsrelation i mycket består av att fika och att prata om killar. De träffas också en gång i veckan och kör hemma-spa hemma hos Nisse, där de diskuterar det senaste som hänt på skolan, bland deras vänner och ovänner samt i deras egna begynnande kärleksliv.

De tre böckerna fokuserar på varsin tjej och i den första, Jag såg honom först! ,är det Diana som står i centrum. Diana bor med sina föräldrar och en lillasyster och är i det stadiet att hon håller på att utvecklas till en egen individ, varpå hon lossar från familjeenigheten och känner att hon svävar lite utanför det hela, inte ett barn som alltid vill vara hemma och mysa på soffan men inte heller redo att ta emot vuxenlivet och alla nya krav. Föräldrarna har svårt att acceptera att Diana blir äldre och får nya intressen och prioriteringar i livet. De sörjer barnet Diana och vet inte alltid hur de på bästa sätt ska tackla tonåringen Diana.

Mellan varven blir det tungt för Diana med alla krav på t.ex. bra betyg som hon har med sig hemifrån. Diana är dessutom jättekär i den nya killen på skolan, Edgar Flemming, vilket tyvärr även Nisse och Maja är. Det blir en hel del diskussioner om vem av dem som eventuellt har rätt till honom, vilket leder till konflikter mellan tjejerna. Diana längtar så mycket efter sin första kyss men kommer Maja att hinna före? Den här korta romanen innehåller en hel del intriger och spänning för alla i den tänkta målgruppen. Igenkänningsfaktorn för den åldern är mycket stor.

Gillar du boken så kommer del två, Vem bryr sig! i januari 2009 och del tre, Bara vänner, typ i juni 2009.

/Helena

Min typ brorsa, av Johanna Lindbäck.

Jag har ingenting emot att läsa om tunga, sorgliga ämnen. Tvärtom så består min bok- och musiksamling mest av mörka dystra saker. Men, efter att på senare tid ha läst en hel del böcker om cancer, trasiga familjer, ångest och sorg av diverse slag så kändes det ganska uppfriskande att läsa Johanna Lindbäcks senaste bok, Min typ brorsa.

När Ninas och Daniels mamma respektive pappa träffar varandra via nätet och inleder ett förhållande, får detta konsekvensen att två familjer blir till en. Daniel, hans pappa Tomas och storebror Wille flyttar från Luleå till Umeå för att slå sig samman med Nina och hennes mamma Marie. Helt plötsligt har Nina två bröder, som är väldigt olika varandra, och helt plötsligt har Daniel en syrra, som dessutom är jättesöt och inte så lätt att förstå sig på alla gånger. Eller jättesöt, Daniel tycker Nina är "cute as a button", ett gulligt uttryck som dock används en tre-fyra gånger för mycket i boken, något som, tillsammans med ett antal slarvfel i korrekturläsningen av texten var det enda som störde min läsning. Bagateller.

Sammanflyttningen av familjerna går väl inte direkt på räls men det hela ordnar sig ganska snart och det är det som är så härligt med Lindbäcks roman. Det förekommer problem men av lagom stora proportioner, överkomliga saker som är svåra för stunden men som reds ut mycket tack vare det faktum att familjemedlemmarna i den här nya familjen verkar vara lyckliga tillsammans och är så himla fina ihop. Man blir glad över deras samtal, myskvällar och middagar ihop och jag önskar att fler familjer hade det så, i litteraturen lika mycket som i verkligheten.

Det är Nina och Daniel som turas om att berätta historien och det är kring dom och deras känslor och tankar om varandra som det hela kretsar kring. Får man ha känslor för någon som ska föreställa ens nya bror/syster? Det är komplicerat och romantiskt men framför allt ganska så fint. Nina och Daniel tycker om varandra (även om dom ofta har svårt att uttrycka sina känslor i ord) och vill att den andre ska fatta detta. Som läsare undrar man ju hela tiden hur det ska gå och jag måste säga att jag blev positivt överraskad över det trovärdiga slutet.

Johanna Lindbäck skriver med ett väl avvägt språk, enkelt och lyhört (författaren är lärare och har väl inspirerats en hel del av de samtal hon hört bland sina elever på jobbet).

Jag rekommenderar den här boken åt alla på högstadiet och gymnasiet som vill ha en trevlig (i ordets bästa bemärkelse), engagerande och spännande lässtund. En lika bra lässtund får man även av Johanna Lindbäcks debutroman En liten chock, som kom förra året. Läs den med!







/Helena

P.S1 Att Min typ brorsa utspelar sig i Umeå var jätteroligt, tyckte jag. Dels är det ovanligt i litteraturen men framför allt av personliga skäl eftersom jag bodde där för några år sedan. Det var nostalgiskt att läsa om att karaktärerna i boken cyklar förbi Berghem, fikar på Station, bor på Mariehem, stämmer träff vid Åhléns, äter på Max och tar bussen utanför sjukhuset. Ah...memories!

P.S2 Johanna Lindbäck är en av fem skribenter bakom bokbloggen Bokhora.

Världens elakaste fröken, av Petter Lidbeck

Karin Karlsson är en ovanlig mellanstadielärare. Hon hatar nämligen barn. Nä, det är inte så att hon ibland kan ha svårt för barn, irritera sig och sucka lite, nä nä. Karin Karlsson HATAR barn och lever för att göra deras liv så förfärligt som möjligt. Genom att prata med väldigt snäll röst, lägga huvudet på sned och le kan hon på ett lömskt sätt utsätta sina elever för pinsamma och jobbiga situationer som gör att de blir retade och utskrattade.

En dag börjar tre nya barn i klassen: Dimitris, Sofia och Harald, vilket ger Karin tre nya offer att bryta ner. Till en början går det bra, hon hittar barnens svaga punkter och trycker till. Men när det verkar som att hon lyckats med sin plan så vänder saker och ting.

Jag är lite kluven till den här boken. Delvis är den intressant i sitt inte så typiska ämnesval, den grymma läraren är verkligen ondskefull och beräknande som vore hon en psykopat i en deckare. Men det är just hennes och de andra karaktärernas porträtt som jag irriterar mig på en smula. Allt är svart eller vitt och deras personer känns en aning onyanserade. Jag vet inte, jag saknar komplexiteten i Petter Lidbecks tidigare böcker, där just karaktärerna ofta byggts upp på spännande sätt. Här undrar jag till slut vad författarens tanke har varit med boken. Slutet kommer plötsligt och allt ordnas upp på ett lite för enkelt sätt (vill inte spoila läsningen för någon men liknande slut har vi sett i många många amerikanska high school-filmer). Kanske läste jag boken vid fel tillfälle eller så är det något annat. Boken lever tyvärr inte upp till mina förväntningar. Någon som läst och som tycker annorlunda?

/Helena

Ännu en bra bok från X Publishing!

I väntan på Gunnar Ardelius nästa roman så läser jag Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland. Gunnar Ardelius har nämligen översatt boken från norska till svenska, och vilket bra val av översättare! Ardelius bemästrar den där melankoliska och vemodiga stämningen som gör lite ont i själen men som samtidigt känns varm och viktig att uppleva. För i den här boken är det så, det gör lite ont när man läser, mest i hjärtat.

Markus är 19 år när han träffar den lite äldre Ingrid på en fest. Genast känner han att det är något särskilt med henne och det börjar göra ont i magen på honom varje gång han tänker på henne. Han är kär och undrar vad hon känner för honom. Han ringer henne och så börjar de träffas, även om hon till en början inte är så entusiastisk. Ingrid berättar om sina konststudier och om uppsatsen hon skriver om en tysk konstnär. På sitt arbete på flygplatsen (där han kontrollerar och lastar bagage) kan Markus knappt tänka på annat, livet kretsar runt Ingrid.

Men, det finns något som står i vägen för att det hela ska utveckla sig till en lycklig kärlekshistoria. Ingrid har nämligen cancer och inte så länge kvar att leva. Detta ämne förblir länge outtalat mellan dem men kommer oundvikligen på tal efter ett tag. Markus försöker förbereda sig för det som inte går att förbereda sig för och som läsare läser man med en klump i halsen.

Visst är detta en sorglig bok men den är även fin eftersom den handlar om kärlek och om två personer som hittar varandra och delar varandras liv en stund, även om denna stund tyvärr inte blir särskilt lång.

Det här är förlaget X Publishings tredje bok. Läs även Så värt av Martin Järn (som jag bloggat väldigt kortfattat och tyvärr ganska oinspirerat om här) samt Ibland bara måste man av David Levithan (som jag bloggat om här). Kolla gärna in förlagets fina hemsida men framför allt, läs böckerna. Nu. Du kommer att tacka mig, jag lovar. Och så håller du ögonen öppna efter förlagets kommande bok, Nick och Norahs oändliga låtlista av David Levithan och Rachel Cohn, som kommer i augusti.
/Helena

Ååååå så gulligt!

Ja, detta utbrast jag faktiskt när jag fick syn på omslaget till Viveca Lärns barnbok Kottsommar, en riktig sommarbok för de som precis lärt sig att läsa på egen hand. Jamen ni hör ju, Kottsommar, vilken härlig titel, igelkottar OCH sommar, två saker jag är väldigt svag för. Illustrationerna av Amanda Eriksson är varma och lagom söta och hela boken har en mysig somrig stämning som i alla fall jag tyckte om.

Det hela handlar om kottarna Pigge och Gnidde (som tydligen bor hemma hos Viveca Lärn på riktigt!). Dessa stadsigelkottar förflyttas till Orust och på vägen lär de känna lite människor som de kommunicerar med. Eller, ja, det är visst bara barn som kan höra vad igelkottar säger, för vuxna människor låter igelkottspråk mest som en fnysning.

På Orust äter kottarna pannkakor, och tar sig ut på äventyr, ett äventyr som inte riktigt går som de hade tänkt sig. Ja, jag föll för den här boken. Igelkottar som gör highfive och som drömmer om att bli författare när de blir stora tycker jag om.

/Helena